martina

Jag ska nu säga några ord om den starkaste människan i hela världen, min förebild och idol, den enda jag har haft faktiskt, förutom min mamma. när man ska tala om döden vet jag oftast inte vad jag ska säga, för döden är så...på riktigt. det hela känns så utblottat, man kan liksom inte gömma sig. "man vill inte att nån ska dö, men så kan det inte funka, folk dör, så är det, annars skulle jorden bli överbefolkad" skitsnack! alla kan komma och bo hos mig. det funkar jätte bra, vi kan göra akon och bägg hela dan och kolla på film! snälla, bara försvinn inte. det tar så mycket på dem som älskar. jag vet, jag har sett det för många gånger.

Det var en gång en man som försökte få lika långt hår som en indianhövding.
jag vet att jag inte är ensam när jag säger att du är oförglömlig, du gav hopp och gör det faktiskt fortfarande från var du än är idag. jag saknar din humor, dina pikadoller som dök upp här och var. jag saknar sättet du bara drog upp blixtlåset några centimeter och på så sätt lät fleecetröjan fladra lite lätt när du gick. haha.
jag kommer alltid minnas, du finns alltid kvar.

jag ska erkänna att ibland glömmer jag att det är sorgligt när folk dör. somliga känslor är kanske nåt man bara inbillar sig, sorgliga känslor. ibland känns det så. inget illa menat med det. men ibland när jag börjar tänka på sorgliga saker så kan jag bara inte sluta, så jag gör det värre genom att krydda med lite sorglig musik. jag gör det mot mig själv och jag vet inte varför. men jag tror inte att det är bara jag. 

ibland blir jag så arg, så ledsen och sårad att jag önskar att du var död. det är inte korrekt att tänka så jag vet, men det gör jag och du kommer förmodligen aldrig att få veta. det retar mig. bara ibland. när jag väger upp vad du gjort och inte gjort hamnar jag på noll. lillbarndommens minne sviker oftast, men det är känslan jag lämnar mig själv åt. jag klarar mig, det gör jag. utan dig mår jag bra. jag hatar dig, nej jag ogillar dig, starkt. du är som du alltid var. jag älskar dig. men jag är inte kapabel till att ha dig i mitt liv i det stora hela. så tack för att du inte försöker.

hur ska man avsluta detta? jag vet vad helena skulle föreslå, life is a bitch then you die...man kan säga mycket, men det är svårslaget.

min käre pojkvän är nu i österrike och sliter på skidorna och brädan (som förövrigt är hans och han är en jävla pappa betalar enligt mig!!!) avundsjuk som jag är så bestämde jag mig för att man kan faktiskt friluffsa utan att vara i en skidort, så jag slänger på mig långfärdsskidorna på landet...inte en bra idé.

90% procent består av graciösa fall mot den alldeles för snöbeklädda marken, 10% inte lika graciösa försök till att "smyga fram i spåren" som det hette. men misströsta ej, för jag bestämde mig efter en stunds tappra försök till mitt egna lilla os, att det kanske var dags att lämna det där till nån annan och se en stillsam match på tv...en match som hette sverige-finland the battle of the osguld i ishockey. och eftersom jag är så brutalt intresserad av sport så var det här en fin avrundning på mitt sportäventyr. den här dan räckte för tre år framåt ska jag säga!

jag har kommit fram till att det räcker liksom att ha en sportintresserad omgivning, jag kan vara bra på annat, eller hur?

- "det står 2-2 i matchen!"
- "åh, till vem?"
 
hihi riiiiiiight...miss you babe! ♥

haha...argumentative discussion var det...riiiiight om man känner min klass väl så vet man redan innan vi fått uppgiften att de finns en del som på nåt konstigt vis alltid får imaginary-bomull i öronen och osynliga glasögon framför lysmaskarna när läxor ska delas ut. sen finns det dem som faktiskt också gör det man ska (suprise suprise!) den här fredagen var jag en av dem! taggad till 1000! en debatt bestående av fyra på emot-sidan och tre på för-sidan, lätt match eftersom jag sitter på sidan som hade extra förstärkning (alltså emot-sidan). skoluniformer i svenska skolor är vad som ska tas upp. HAHA! jag har bara ett ord för vår debatt: katastrof! det börjar med att en från för-sidan drar fram några halvdiktatoriska argument, tystnad på vår sida...det fortsätter med att samma man kör hela sin repertoar...fortfarande tystnad.

- har ni inget att komma med kanske
- .....
- inget alls?!?

man ser hur en viss meddebbatör sliter sitt hår, dunkar huvudet i bordet så pass att ögonen är på väg ut ur hans arma lilla huvud. (SÄG NÅT FÖR FAAN!)...tystnad.... vi blir alltså totalt överkörda av en man som tycker att vi ska tvinga alla att ha samma frilla "annars får man inte komma in i skolan!" man ser även en knuten näve smyga fram från under bordet, fine! vi förklarar oss besegrade. men tro inte att vi inte ska slå tillbaka! nästa gång, då jävlar! då smäller det säger jag bara!!

madde du va tapper! haha....
och jossans blick när kajetan vågar stänga av tv:n mitt i skidåkningen! inte att leka med!

"så fort man kommer in i klassrummet så kommer man också in i målbrottet..." haha så sant!
lektionen var dock inte helt dödförklarad, vi fick ju veta antons favoritcitat...klassiskt, alla representanter för intresseklubben var snabbt framme och antecknade...undrar vad mr. kirra biffen skulle sagt om det...

madde och jossan, haha ni är underbara mina små ungar!♥