martina

fittmannen gick just förbi och till min stora förfäran satt på hans fötter ett par foppatofflor, där har vi ju svaret till varför han är så arg jämt, det måste ju helt enkelt vara för att bara åsynen av tofflorna gör honom förbannad. och vem är jag att klandra honom?! jag skulle också bli rasande om jag helt plötsligt upptäckte att någon tvingat på mig sånna förfärliga skodon!

jag förstår dig nu kära fittman, och du har hela mitt stöd i ryggen, det är okej att avreagera sig på kopiatorn när man måste gå runt och se så förskräcklig ut hela dagarna. no hard feelings!

folk på jobbet går förbi receptionen och säger en särdeles massa saker till mig, jag kan inte registrera vad dem säger, jag hör inte, jag vet inte vad dem vill, jag kan se att munnen rör sig och att när det blir riktigt allvar så höjs ögonbrynen några centimeter, men jag vet inte vad dem vill...
jag kan inte ens fästa blicken, om vi ska tala klarspråk så vet jag inte vem som säger vad ens en gång!

det enda jag ser i mitt huvud nu är en jättestor nybakad kanelbulle...

AAAAHH! sluta prata till mig! måste jag låtsas att jag lyssnar?

kära vännen:

"middag hos carro, kom så fort ni kan!!"

"btw, du har nu meddelande på facet..."


jag gillar verkligen hur mycket slötid man har på vårat jobb...