martina

i samband med att jag städar rummet, rotar jag också alltid i mina arkiv, det finns alltid nåt kul man glömt att man hade, det har bivit en egen liten privat tradition, jag älskar min lilla tradition, den kan få mig att frysa upp i skräddarställning mitt på mattan i timmar. idag var inget undantag, jag sitter här och läser igenom ett brev samt en hemgjord bok med ett hysteriskt brett leende på mina läppar, jag har världens bästa vänner! <3

ÅÅÅH ibland blir man väldigt frustrerad!! vad ska man göra då?

jag brukar slänga ur mig en massa elaka ord, då mår jag bättre...


fett.

if i lay here, if i just lay here, would you lie with me and just forget the world?






varför varför varför var du tvungen? am i not miserable enough?

my words they don't come out right, but i'll try to say i'm happy for you...


en del problem är så små i andras ögon att dem inte räknas, men det känns för dem som har dem.

ååååh känslan av ånger som kommer direkt efter att man har gjort något man inte riktigt vågade. fan dumma dumma dumma! fast egentligen ångrar jag mig inte...eller?

jag behöver en smäll på käften för att komma i rätt balans.


-"det är inte min bil."
-"nej det förklarar ju varför du har nycklarna till den!"

jaha, och så va man en outhärdlig-, oförstående-, mamma-betalar-bitch igen då...it´s good to be back!















honestly, hur går det till?

ärligt talat?
ja, ärligt talat så är allt så abstrakt nu.
jag vill tillbaka till dagarna då allt som fanns var det som fanns,
och det man inte kunde nå existerade inte.

whatever happened to those gingerbread cookies?

jag satt och kollade igenom massa gamla bilder. OC av frickin´ spage ios...

-"man kan inte säga spage ios"
- "jo om man är ali g"

...jag saknar dig helt oändligt.

igår var det minnesstund för bengan, det va fint, en avslutning på något fint som sussi uttryckte det. det gillade jag. en avslutning, ja det låter bra, det är dags att gå vidare nu. bengan du finns alltid med oss, och med det i minnet så tror jag att det är dags att gå vidare.

efteråt skulle vi hem till carro. vi gick på sibyllegatan intet ont anande om att om en minut skulle vi bli passerade av sjävaste dr alban, thats right, the one and only: dr alban!! vi misstänkte att han var på väg till spybar, misstankarna har dokk..öhh...inte blivit bekräftade ännu. vi var tvugna att hämta andan lite innnan vi fortsatte hem till carro för bullar och cola, men vem skulle inte vara i sjunde himlen efter ett close encounter med kung "de e stabil". iallafall som alla vet är carros lägenhet te shit så det va väldigt mysigt. mycket snack om spanien och stora förväntningar. många "jag längtar efter sommaren" och gammla minnen. det finns en möjlighet att fredrik gick hem och lockade håret, plattade det, och sen flätade det, efter en eftermiddag med endast tjejer. han bor iaf på det fulaste huset på sin gata enligt honom. intressant...

tillslut har jag en fråga att ställa jessica: hur i helvete lyckas man snubbla på ingenting och dra en korv igenom hela håret?!
det är helt oförståligt men det är klockrent. there for korvslintardagen! 

ni är oslagbara, det är ni verkligen.♥

dagens lösenord:  
för långa liljor. 
"fina flicka, vill du köpa blommor till din flickvän?"(?!?!?!!!!). 
"jag ska bara gå på toaletten" = dra till sthlm. 
affischtjuveri på stadion.
 like a bridge over troubled waters.

Jag ska nu säga några ord om den starkaste människan i hela världen, min förebild och idol, den enda jag har haft faktiskt, förutom min mamma. när man ska tala om döden vet jag oftast inte vad jag ska säga, för döden är så...på riktigt. det hela känns så utblottat, man kan liksom inte gömma sig. "man vill inte att nån ska dö, men så kan det inte funka, folk dör, så är det, annars skulle jorden bli överbefolkad" skitsnack! alla kan komma och bo hos mig. det funkar jätte bra, vi kan göra akon och bägg hela dan och kolla på film! snälla, bara försvinn inte. det tar så mycket på dem som älskar. jag vet, jag har sett det för många gånger.

Det var en gång en man som försökte få lika långt hår som en indianhövding.
jag vet att jag inte är ensam när jag säger att du är oförglömlig, du gav hopp och gör det faktiskt fortfarande från var du än är idag. jag saknar din humor, dina pikadoller som dök upp här och var. jag saknar sättet du bara drog upp blixtlåset några centimeter och på så sätt lät fleecetröjan fladra lite lätt när du gick. haha.
jag kommer alltid minnas, du finns alltid kvar.

jag ska erkänna att ibland glömmer jag att det är sorgligt när folk dör. somliga känslor är kanske nåt man bara inbillar sig, sorgliga känslor. ibland känns det så. inget illa menat med det. men ibland när jag börjar tänka på sorgliga saker så kan jag bara inte sluta, så jag gör det värre genom att krydda med lite sorglig musik. jag gör det mot mig själv och jag vet inte varför. men jag tror inte att det är bara jag. 

ibland blir jag så arg, så ledsen och sårad att jag önskar att du var död. det är inte korrekt att tänka så jag vet, men det gör jag och du kommer förmodligen aldrig att få veta. det retar mig. bara ibland. när jag väger upp vad du gjort och inte gjort hamnar jag på noll. lillbarndommens minne sviker oftast, men det är känslan jag lämnar mig själv åt. jag klarar mig, det gör jag. utan dig mår jag bra. jag hatar dig, nej jag ogillar dig, starkt. du är som du alltid var. jag älskar dig. men jag är inte kapabel till att ha dig i mitt liv i det stora hela. så tack för att du inte försöker.

hur ska man avsluta detta? jag vet vad helena skulle föreslå, life is a bitch then you die...man kan säga mycket, men det är svårslaget.