det onämnbara.
Jag ska nu säga några ord om den starkaste människan i hela världen, min förebild och idol, den enda jag har haft faktiskt, förutom min mamma. när man ska tala om döden vet jag oftast inte vad jag ska säga, för döden är så...på riktigt. det hela känns så utblottat, man kan liksom inte gömma sig. "man vill inte att nån ska dö, men så kan det inte funka, folk dör, så är det, annars skulle jorden bli överbefolkad" skitsnack! alla kan komma och bo hos mig. det funkar jätte bra, vi kan göra akon och bägg hela dan och kolla på film! snälla, bara försvinn inte. det tar så mycket på dem som älskar. jag vet, jag har sett det för många gånger.
Det var en gång en man som försökte få lika långt hår som en indianhövding.
jag vet att jag inte är ensam när jag säger att du är oförglömlig, du gav hopp och gör det faktiskt fortfarande från var du än är idag. jag saknar din humor, dina pikadoller som dök upp här och var. jag saknar sättet du bara drog upp blixtlåset några centimeter och på så sätt lät fleecetröjan fladra lite lätt när du gick. haha.
jag kommer alltid minnas, du finns alltid kvar.
jag ska erkänna att ibland glömmer jag att det är sorgligt när folk dör. somliga känslor är kanske nåt man bara inbillar sig, sorgliga känslor. ibland känns det så. inget illa menat med det. men ibland när jag börjar tänka på sorgliga saker så kan jag bara inte sluta, så jag gör det värre genom att krydda med lite sorglig musik. jag gör det mot mig själv och jag vet inte varför. men jag tror inte att det är bara jag.
ibland blir jag så arg, så ledsen och sårad att jag önskar att du var död. det är inte korrekt att tänka så jag vet, men det gör jag och du kommer förmodligen aldrig att få veta. det retar mig. bara ibland. när jag väger upp vad du gjort och inte gjort hamnar jag på noll. lillbarndommens minne sviker oftast, men det är känslan jag lämnar mig själv åt. jag klarar mig, det gör jag. utan dig mår jag bra. jag hatar dig, nej jag ogillar dig, starkt. du är som du alltid var. jag älskar dig. men jag är inte kapabel till att ha dig i mitt liv i det stora hela. så tack för att du inte försöker.
hur ska man avsluta detta? jag vet vad helena skulle föreslå, life is a bitch then you die...man kan säga mycket, men det är svårslaget.
Det var en gång en man som försökte få lika långt hår som en indianhövding.
jag vet att jag inte är ensam när jag säger att du är oförglömlig, du gav hopp och gör det faktiskt fortfarande från var du än är idag. jag saknar din humor, dina pikadoller som dök upp här och var. jag saknar sättet du bara drog upp blixtlåset några centimeter och på så sätt lät fleecetröjan fladra lite lätt när du gick. haha.
jag kommer alltid minnas, du finns alltid kvar.
jag ska erkänna att ibland glömmer jag att det är sorgligt när folk dör. somliga känslor är kanske nåt man bara inbillar sig, sorgliga känslor. ibland känns det så. inget illa menat med det. men ibland när jag börjar tänka på sorgliga saker så kan jag bara inte sluta, så jag gör det värre genom att krydda med lite sorglig musik. jag gör det mot mig själv och jag vet inte varför. men jag tror inte att det är bara jag.
ibland blir jag så arg, så ledsen och sårad att jag önskar att du var död. det är inte korrekt att tänka så jag vet, men det gör jag och du kommer förmodligen aldrig att få veta. det retar mig. bara ibland. när jag väger upp vad du gjort och inte gjort hamnar jag på noll. lillbarndommens minne sviker oftast, men det är känslan jag lämnar mig själv åt. jag klarar mig, det gör jag. utan dig mår jag bra. jag hatar dig, nej jag ogillar dig, starkt. du är som du alltid var. jag älskar dig. men jag är inte kapabel till att ha dig i mitt liv i det stora hela. så tack för att du inte försöker.
hur ska man avsluta detta? jag vet vad helena skulle föreslå, life is a bitch then you die...man kan säga mycket, men det är svårslaget.
Kommentarer
Postat av: du fattas mig
jag saknar dig av hela mitt hjärta. och oj, på något konstigt sätt känner jag mig hedrad, för det är nog bara jag (möjligen någon till) som förstår heela texten. vi är för lika, krydda det sorgliga med sorglig musik, jo minsann, en gemensam ovana..hörs snart älsklingen.
Trackback