martina

min far har för några veckor sedan införskaffat en grästrimmer, en trofé han är mycket stolt över och därför krönt till sin nye bäste vän.
han kan gå timmar i trädgården och bara trimma gräset och buskarna och allt däremellan, några träd har också fått sitt... problemet är dock att när han som mest lyrisk går där och trimmar, så märker han inte diverse pinnar, stenar och annat hårt som kan ligga gömt i gräset, varje gång han kör på något hårt så går en eller flera av dem där små knivarna sönder och då låter det ungefär såhär: brrrrrr.... knak, faan! varpå man hör honom springa upp för trappan för att hämta nya små knivar, ibland mummlandes nånting ohörbart.
den här proceduren har en intervall på fem minuter ungefär, så ni kan ju räkna ut hur många små knivar som ligger i soptunnan efter varje trimmning och hur många "brrrrrr...knak, faan!" jag hör per dag.

det fina i det här är att det inte verkar göra honom något att behöva springa upp och ner för trappan hela dagarna, det hör liksom till tycker han, allt ska inte vara så jävla lätt hela tiden!

jag beundrar ihärdigheten kort och gott...

jag har världens blekaste ben, jag erkänner det, men vems jävla fel är det då?!!

det går inte att bli brun i det här landet!

extremt otagg är vad jag känner i skrivande stund, jag vill känna den där 12-åriga sommarlyckan som kommer på två brun-blåa ben, jag känner det också, men min kropp försöker säga något till mig som jag bara inte kan förstå. vila? vadå vila? jag vill inte, jag är ledig nu och då vill jag banne mig inte vila!

jag tänker mig: mycket mat + total ignorering av diverse kroppssignaler och jag är fetpå drinkkväll ikväll!

cheers

nu mina goda vänner ska ni få höra: jag är på ett quest, ett korståg so to speak. jag har bestämt mig efter mycket tvivlande på kläder och så, att jag ska hitta min inre skönhet! jag vet att det inte är vad någon hade väntat sig från mig, men jag ska göra en "inre resa light", jag har således lagt mascaran på hyllan ett tag och bantat ner min sminkväska en aning. vad som är kvar är fortfarande det nödvändigaste, men babysteps...

så fullfart framåt, skynda långsamt liksom...

kan varken känna mening eller utrymme för detta inläggg.
jag skriver det däremot all nödvändighet.
denna unga kväll känner jag för att hedra människorna som inte bor i stockholm!
som en skövdeisk vän sa till mig: "skövde, stan som ingen behövde"

märk väl att det inte var ja som sa det!

idag tar mina fina vänner simon och elin studenten! grattis guys! :) FY FAN VA NI ÄR BRA!

jag har fått min payback, lite iaf, jag sitter på mitt inte så vibrerande jobb och skickar busringningar till mina vänner via en hemsida som är helt marvoulös, ha ha ha, två av dem har redan ringt mig i stor upprördhet, mentalt lutat sig mot min axel och berättat för farbror martina vad som har hänt...

...dem vet inte att farbror martina i skrivande stund sitter och kammar över hornen och ler ett VÄLDIGT stort leende på insidan! mmm

whatefakk, jag är i världens skummaste sinnestillstånd, jag är glad fast allt känns flummigt, fast bra, men nytt liksom... första sommaren med ett heltidsjobb, det känns lite smått vemodigt att inte kunna vara ledig, but then again, det är ju det som är livet, man måste ju jobba för att få ihop pengar för att kunna vara ledig, sen måste man jobba igen...

hmm jag vet inte vad jag ska tycka om det här än, jag återkommer!