martina

min far har för några veckor sedan införskaffat en grästrimmer, en trofé han är mycket stolt över och därför krönt till sin nye bäste vän.
han kan gå timmar i trädgården och bara trimma gräset och buskarna och allt däremellan, några träd har också fått sitt... problemet är dock att när han som mest lyrisk går där och trimmar, så märker han inte diverse pinnar, stenar och annat hårt som kan ligga gömt i gräset, varje gång han kör på något hårt så går en eller flera av dem där små knivarna sönder och då låter det ungefär såhär: brrrrrr.... knak, faan! varpå man hör honom springa upp för trappan för att hämta nya små knivar, ibland mummlandes nånting ohörbart.
den här proceduren har en intervall på fem minuter ungefär, så ni kan ju räkna ut hur många små knivar som ligger i soptunnan efter varje trimmning och hur många "brrrrrr...knak, faan!" jag hör per dag.

det fina i det här är att det inte verkar göra honom något att behöva springa upp och ner för trappan hela dagarna, det hör liksom till tycker han, allt ska inte vara så jävla lätt hela tiden!

jag beundrar ihärdigheten kort och gott...