martina

det svåraste är att få en människa att förstå hur fel den har.

måndag igen och allt verkar vara på plats efter helgen. som om alla glömt bort hur mycket fest det för två-tre dar sen, tidningsutdelarna slänger gratistidningar på folk som om det inte skulle finnas fler efter att högen är slut. nu känns det tomt. måndagar kan få mig att gå över osynliga gränser. måndagar får mig att vilja spela sjuk ända tills på torsdag kväll. jag längtar tillbaka till fredagens äventyr, en sexa sex on the beach vs. ett glas vitt vin. iskastning på bartendern. "vad heter carola i efternamn, tuggummi! fan" "nej hon heter inte tuggummi".
fast på nåt vis finns det nån slags spänning i vardagar, det känns som att det måste hända något spännande när som helst. som att det är så tråkigt att det snart tippar över och händer nåt kul, bara för att det är så sannolikhetsläran funkar. medan jag sitter och väntar på att bengt magnusson ska komma nerhissad från taket med min check vid namn 10000000 kr, och fråga "tar du emot denna check, är det ditt slutgiltiga svar?" "öhh okej då, jag menar JAA!!!" puttas jag ännu närmare det bottenlösa ångesthålet som är vardag. jag vill ramla i sergeltrappan igen och få åka taxi trehundra meter bara för att. 

jag kan inte konsten att sitta stilla.